När det gäller förhållanden finns det många vanliga problem vi måste lösa och ett av dem största är övergången från ’mig’ till ’oss’. För dem utan erfarenhet utav vuxna förhållanden kan det vara svårt att navigera, men betyder det att omogenhet helt kan stoppa oss från att dejta?
För inte så länge sen ställdes jag en enkel fråga: vad är det viktigaste du någonsin har gjort åt en partner? När jag tänkte efter förstod jag att jag bara har varit villig att ge fysiskt. Jag ville så klart också berätta att jag var lyhörd, hjälpsam, duktig på att lyssna och städade, lagade mat och hjälpte göra min partners dag lättare. Men det kunde jag inte. I nuläget är mitt längsta förhållande ett år, men det fanns problem där redan från början. Det var faktiskt bitterhet och osäkerhet som utgjorde största delen av vår resa tillsammans och vi var mest tillsammans för att det var lättare än att vara ensamma.
Med den här enkla frågan bröts alla mina relationer ner och jag förstod plötsligt varför alla mina förhållanden hade misslyckats. När det gäller förhållanden är jag omogen och gör vad som helst för att slippa vara öppen och släppa in någon annan. Alla mina förhållanden har kretsat kring det fysiska utan någonting emotionellt.
Först försökte jag klandra det på tidigare misshandel, men nu känns det som om jag själv måste ta ansvar. Tiden kanske är inne att ta ansvar för dem problem jag skapar och det är dags att mogna i förhållanden, dags att välja att kämpa istället för fly när en partner vill att jag ska vara med emotionellt öppen. När jag tänkte igenom all den här informationen och vad den innebar tog det mig inte länge att inse att jag håller folk på avstånd för att skydda mitt hjärta. Med det är inte för att jag är rädd att bli sårad, utan rädd att bli älskad.
Om jag tror att jag har hittat någon som kan älska mina brister och stanna med mig i många år framöver, strider jag emot tills dem blir trötta och lämnar mig. Under en lång tid har jag varit så arrogant och saboterande att jag inte har insett att jag måste bli älskad som alla andra. Jag har två sidor som kämpar inom mig, en som vill bli älskad och en som är rädd för vad som kommer hända; för det mesta fattar andra sidan taget och jag trycker bort alla andra.
Om du känner likande och vet precis hur jag känner mig ta lite tid att reflektera innan du börjar dejta igen. Nyligen har jag varit rädd att du, hur mycket du än tycker om mig, kommer tröttna på mina brister och försvinna. Hur mycket vi än går ihop och hur lovande det än verkar finns det alltid något i bakhuvudet som förstör varje förhållande jag har.
Hur kan jag få kontroll över det här och låta någon älska mig? Hur släpper jag in någon där ingen annan har varit? Jag vet att det måste börja med mig. Om jag fortsätter att gömma mig från kärleken kommer jag förbli ensam, så jag måste komma förbi den här rädslan. Vi börjar diskussionen; har du svårt med samma problem? Kämpar du eller flyr du när kärleken närmar sig?
